Så som i himmelen

Det här är en liten recension av filmen Så som i himmelen av Kay Pollak. Jag såg den för ett nån vecka, har haft den ett tag men inte tagit mig tid till att se på den förrän nu. Anledningen till den plötsligt uppkommande tiden var att jag blev sjuk.

Jag är helt frälst av den faktiskt. I och för sig är de flesta filmer om musik bra men den här var ruskigt bra. Inte konstigt att Kay Pollak ville göra filmen. En lite resumé...

Daniel är en känd dirigent och musiker som har turnerat världen runt. Tillslut jobbar han dock för mycket och får inte uttryck för de känslor som han vill, han får en hjärtattack och måste vila. Därför beger han sig till sina barndomstrakter uppe i Norrland. Varför vet han inte men han gör det och köper den gamla folkskolan där. Alla känner till hans namn men eftersom han bytt efternamn så vet ingen att han ursprungligen är därifrån. Men alla är vänliga till en början även om han inte uppskattar att alla vill ha musikalisk hjälp. Efter ett tag inser han att det kanske inte vore så dumt att hjälpa till musikaliskt ändå. Så han söker den tomma kantorstjänsten och börjar leda den lilla kyrkokören. Det är genom det steget och genom de personer som är med i kören som han börjar skaka om byn lite. Kören gillar honom men både kyrkoherden och vissa andra manliga personer blir avundsjuka och det leder till både det ena och de andra.

Tillslut avskedar kyrkoherden Daniel och därmed förlorar han även nästan hela församlingen. Kören följer dock med Daniel och de övar i hans hus istället. Under hans drygt 200 dagar som körledare hinner han också skapa mycket. Åt det bättre hållet.

När Gabriella (Helen Sjöholm) sjunger ”Gabriellas sång” (låten som ursprungligen kommer från Kristina från Duvemåla) är det utan tvekan att man ryser. Ett av de finaste ögonblicken i filmen. Två minuter som jag ser som en riktigt favorit när det gäller filmscener. Utan tvekan.

Det Daniel vill uppnå med sin musik är inte storhet. Han vill skapa en känsla som innesluter alla våra sinnen. Första gången han upplevde det var när han dirigerade vid 19 års ålder och hela salongen släcktes ned totalt. Trots det fortsatte orkester att spela och då fick verkligen alla sinnen vara med för att kunna göra det. En till gång fick han uppleva i slutet av filmen, som förövrigt är riktigt bra.

I Så som i himmelen finns många olika karaktärer av personer och historien känns nästan sann. Den är snyggt filmad och skådespelarna gör storinsatser allihop. De skådespelare jag ser som bäst i filmen är självklart Michael Nyqvist som Daniel, Helen Sjöholm som Gabriella, Frida Hallgren som Lena och Lennart Jähkel som Arne. Frida Hallgren som fick sitt genombrott genom filmen var faktiskt riktigt riktigt bra. Utan henne hade filmen inte blivit vad den var. Och utan Helen Sjöholms otroligt vackra sångstämma hade filmen inte heller kunnat bli möjlig.

Filmen var otroligt bra och den måste ses om någon inte sett den. Känns som om jag är den sista i hela landet som inte sett den. Den bästa svenska film jag sett på väldigt länge. Det finns bara ett ord för filmen – underbar!

Köp den på Discshop.

Mer:
Wikipedia om filmen
Officiella hemsidan

Andra bloggar om: så som i himmelen, kay pollak, film, recension , musik , helen sjöholm , frida hallgren , lennart jähkel , michael nyqvist , underbar , filmscen , rekommenderas.